Gudsfruktan

Ikväll hade vi en lovsångsmässa i den vackra gamla kyrkan närmast oss. Jag fick ansvar för ordet och det här följer ungefär vad jag sa.

”Och nu, Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Herren, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och håller Herrens bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig, allt till gagn för dig själv.”

Gudsfruktan pratas det inte om så mycket i kyrkan längre. Vi är brända på gamla tiders hot om helvetet. Inte är det väl meningen att man ska vara rädd för Gud? Änglarna säger ju: Var inte rädda! Så jag tänkte försöka reda ut vad det innebär att frukta Gud, för det är något som Bibeln talar mycket om. Vi behöver bli bekväma med orden att frukta Gud.

Det tar sin början för 6000 år sedan i Edens lustgård. Gud varnade för trädet som ger kunskap om gott och ont. När Adam och Eva åt frukten fick de fruktan. De förstod att de var nakna och blev rädda för Gud. De insåg sin sårbarhet, en första lärdom för att skilja på gott och ont. Det är nämligen när man ser sin egen otillräcklighet som man inser sitt behov av Gud. När man försöker på egen hand och det blir fel. Det är den erfarenheten vi måste göra för att få kunskap om gott och ont.

När man inser att man inte klarar allt så blir man rädd för det man inte kan kontrollera. Rädd för den som är mäktigare. När Israels folk lämnade Egypten var de rädda för Faraos armé. De var ett slavfolk jagade av världens mäktigaste krigare, och de blev trängda av berg på båda sidor och Röda havet framför sig. Men Gud sa: ”Jag ska visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar.”

Det måste varit med bävan folket vandrade på havsbotten över Aqabaviken och tacksamheten över att tillhöra Gud visste inga gränser när faraos armé dränktes. Bibeln berättar:

Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.

Vem är som du bland gudarna, Herre? Vem är som du, majestätisk och helig, värdig fruktan och lovsång, mäktig att göra under?

I ett brev från Taizé står det: "[gudsmöten] både fascinerar och skrämmer. Det kan inte finnas något möte med Guds oväntade realitet utan ett ögonblicks bävan hos oss."

När jag var liten brukade jag smyga iväg och kika in i kyrksalen. Det var som att jag drogs dit men jag vågade inte gå in. Det kändes underbart och farligt på samma gång att komma nära Gud. Jag var rädd på ett behagligt sätt, för jag visste att Gud är god. Men i det läget skulle jag inte drömma om att gå mot Guds vilja. Sådan är Gudsfruktan tänker jag.

Det är nämligen i mötet med Gud som man ser vidden av sin egen utsatthet, sin litenhet, sitt totala beroende av honom. Då blir man ödmjuk. Det är klokt att rätta sig efter den som är både god och mäktig. I Ordspråksboken står det ”Att frukta Herren är att hata det onda.” Den som fruktar Gud vill alltså göra gott.

Ett annat ordspråk i Bibeln lyder: ”Fruktan för människor blir en snara, men den som litar på Herren får skydd.” Gudsfruktan fördriver alltså all annan fruktan, för när man litar på Gud så förstår man att allt annat måste böja sig för honom. Därför slipper vi frukta vad människor ska tycka, det viktiga är vad Gud tycker!

Bibeln säger också: ”Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är insikt.” Därför slipper vi lita på mänskliga experter som berättar om evolution och spår ekonomisk katastrof och klimatförändring, för vi känner Herren som har morgondagen i sin hand, och han är så mycket mäktigare!

Den som fruktar Herren har ett tryggt värn, och barnen får en säker tillflykt. Gudsfruktan är en källa till liv, en hjälp att undgå dödens snaror.

I Taizé-brevet läser jag vidare: "Gudsfruktan är en gåva av den heliga Anden, lika mycket som vishet och styrka! Denna gåva kan också kallas ödmjukhet. Att frukta Herren betyder att urskilja Gud som källan till allt gott”

Allt Gott!